Det var en vanlig dag i september.
Klockan började närma sig 16:00. Det var onsdag.
Han hade lovat frugan att spana in Dressmann's rea, då hans blåjeans sedan länge sjungit på sista versen.
De där kassörskorna vet verkligen hur man lurar på någon att köpa saker.
Tre par nya strumpor, till priset av två.
"Jag som sitter i rullstol, inte behöver väl jag fler strumpor?" hade han försökt förgäves, men föll till slut för hennes leende. Ut på torget, förbi Clas Ohlson.
Fan vad folk stressar fram, tur att det inte är rusningstid.
Han mindes knappt hur det var att vara oberoende av den satans stolen. Hur det var att använda sina egna ben. Slita ut sina skor. Tankarna springer iväg, och han blir sittandes.

Det var fint väder den sommaren. Fyra år gammal, fortfarande kvar i Marocko. En olycka i samband med kriget med Algeriet hade kostat honom benen. Han tänkte tillbaka på stunden han låg där i sjukhussängen, och vaknade upp efter en lång operation. Hans mor grät, hans far bara satt och stirrade.
Vad hade hänt? Han skulle ju ta över allt.
Jävla vapen.
Jävla unge.

I Sverige skulle de börja om. Allt skulle bli bra.
Men vem ger en handikappad invandrare jobb?
Det var ändå bättre än där. Hemma.
Trots kyla, fördomar och låga bidrag.

En hel kvart hade gått.
Och kvar satt han.
Ensam, utlämnad, men ändå nöjd.